Vid halv fem åkte jag in mot fridhemsplan och var på basliberalen i drygt två timmar. Det mest givande jag har varit med om på länge. Politik är inte meningslöst även fast mitt liv är meningslöst. Politiken bygger vårt samhälle. Och så länge jag lever kan jag fortfarande angagera mig i något som faktiskt är värt, som jag älskar.
Jag blev bjuden på fest av S. Jag vill dricka, skölja bort ångesten för ett tag. Göra mig levande under några timmar. Men jag fick inte. Inte idag. Mamma sa att jag inte kan ta hand om mig själv. Hon är rädd att jag ska vara med om något liknande igen. Men förstår hon inte, förstår ni inte. Det kan inte bli värre än vad det är. Det har redan hänt, det spelar inte längre någon roll. Att festa är ett sätt att hålla sig levande, flytande över vattenytan. Vi bråkade. Som alltid när min vilja inte går igenom. Fast idag orkade jag inte argumentera. Jag stannade hemma. Men jag har pratat med L. Hon är den enda jag kan prata med. Som jag kan berätta mina tankar för. Som jag släpper in i mitt liv. Hon är så bra, jag förtjänar det inte.
Jag förtjänar ingenting.
Imorgon är en ny dag. En dag som alla andra. En dag att försöka ta sig igenom levande med ångesten i ryggen. Jag ska träffa L och hon ska följa med mig till um. Sedan ska jag träffa N och därefter blir det kliniken. Vikt. Ångest ångest ångest. Jag tror att jag har gått upp alldeles för mycket. Men jag vet inte. Jag hatar ovissheten. Hatar att känna oron. Oron över om vikten har rusat upp. Om jag är för tung för vågen. Mår illa av bara tanken. Får tårar i ögonen av att föreställa mig det. Lite senare ska jag till sundbyberg där min psykolog finns. Jag mår illa av tanken på sundyberg. Det enda jag ser framför mig när jag blundar är när vi, fulla, åkte klockan tre på natten blåa linjen och möttes av honom. Han. Hela han. Jag minns knappt mer. Vi var i hans lägenhet och M fortsatte spåra med redbull och vodka. Jag och A inne på toaletten med panik. Ångest så att det skrek om det. Hans ord. "Jag brukar bara vara inne på bdb för att kolla efter snygga tjejer". Och där satt vi, tre femtonåringar i hans etta som inte ens hade en spis. Hans ord. "ni ska väl sova här?" Vi, fyra, i hans säng. Jag svalde den sura smaken i munnen. Jag var så nära på att spy, av ångest. Ska försöka att vara ärlig ändå. Jag ljuger hela tiden om vad jag gör, vilka jag träffar och hur jag mår. Jag skäms som inihelvete över mitt liv, det är därför. Ont. Ont.

 Peace & Love.

Medan vi faller, medan vi faller, medan vi faller i sorgprogrammen
Medan vi faller, medan vi faller, medan vi faller i sorgprogrammen
Vackert. Jag har legat i sängen hela morgonen. Mamma kom med frukost, det vanliga enligt matschemat. En av mackorna hamnade i toaletten. Jag ger efter anorexin. Men jag kan inte hjälpa det. Det är alldeles för mycket nu. Mycket i huvudet, hemma, i skolan. En halv banan blev det till förmiddagsmellanmålet. Men mamma köper världens minsta kravbananer så det var inte så farligt. Snart är det lunch. Vill. Inte. Ha. Maten. Jag kanske skulle träffa I idag. Klockan fem är det basliberal som jag ska gå på. Jag ska tvätta soffkuddarna och få tre hundra kronor. Jag borde sätta fart, klä på mig någonting. Jag är så inihelvete trött på mitt äckliga liv.

Peace & Love. 

Jag är hemma i stockholm nu.
Andas. Panik. Fet äcklig vidrig värdelös hora. Tårar. Ångesten är på mig hela tiden, tar sönder det som fortfarande är helt. Jag ser hans ansikte framför mig oavsett om jag blundar eller tittar. Hans ord ekar i huvudet. Du får inte berätta för någon, lova. Ingen kommer ändå att tro dig. Du kan ju knappast säga att du knullade mig. Du. Jag. Jag knullade honom. Mitt eget fel. Jag får skylla mig själv. Allt är mitt eget fel. Jag förtjänar det här. Men jag orkar snart inte mer. Det finns dagar då paniken aldrig försvinner, när hjärtat slår i otakt och när ångesten inte vill ge sig. Numera är de dagarna alla dagar. Alla dagar i mitt liv. Jag andas med någon annans luft, på reserv. Mitt hjärta slår med någon annans slag, på reserv. Man måste dö några gånger innan man kan leva. Har jag inte dött färdigt snart? Eller kanske ska livet alltid kännas såhär.

Peace & Love. 

Tårarna faller på kinderna.
Jag vill inte mer. Jag orkar inte längre. Att äta känns meningslöst. Att skratta känns meningslöst. Att leva känns meningslöst. Det skriker i mitt huvud. De skriker runt omkring mig. Jag får aldrig ro, ångesten kryper längs ryggraden. Drar och sliter i mig. Jag känner mig inte levande längre. Jag existerar bara. Jag har ingen kontroll, det snurrar. Det blåser. Det gör så fruktansvärt ont. Håll mig inte kvar här när det enda jag vill är att få försvinna.

Peace & Love. 

Hej kära. Lördagen är serverad. Jag vaknade, åt frukost. Sedan tog jag en promenad med lillan. I en timme var jag ute och gick fort, förbrände. Rösterna i mitt huvud skrek att nu var jag duktig. Det var luftande, att få vara ute och gå själv. 233 kalorier brände jag. När jag kom hem var det dags för förmiddagsmellanmål. När jag är i skolan brukar jag aldrig äta det, men nu tog jag lite vindruvor. Vindruvor är okej och gott. Alldeles för lite enligt matschemat men för mycket för mig.

Mamma bakar brownies. Jag. Vill. Inte. Ha. Jag ska snart ta en sväng med S, inte så långt men en bit. Sportlovet är här nu, skönt. Skolan, allt i mitt liv, känns så otroligt meningslöst. Att existera i den här världen känns meningslöst. Vill helst bara försvinna. Nu måste jag fortsätta att städa.

Peace & Love. 

Jag vill skrika. Gråta. Sparka. Riva.
Det gör så fruktansvärt ont. Paniken växer med ångesten. Jag vill inte ha maten, jag vill inte ens se den. Jag vill bara bli smal igen. Tunn. Lätt som en fjäder. Till middag blev det fjorton stycken räkor, en halv avokado, ett rostbröd och ett kexrån. Sedan kvällsmål som vi inte ska tala om. Jag orkar inte det här. Jag vill inte. 
Ta min själ, jag vill inte ha den.

Peace & love.

Jag har precis duschat. Skrubbat tills huden blir röd. För att få bort smutsen. Jag är trött, vi har haft föreläsning i skolan hela dagen idag. En man som överlevde förintelsen kom. Jag hatade mig själv ännu mer. Tårarna brände i ögonen medan han pratade. Han har barn och barnbarn. När andra världskriget började var han fyra år. Det går inte ens att förstå vad han har varit med om. Jag hatar mig själv. Jag är bara så jävla patetisk och dum som mår dåligt. Jag borde må bra. Vara sådär vanlig som jag ser ut att vara. Han är beundransvärd. Stark, på riktigt.

Fredag idag. Begravning om exakt två veckor. Men innan vi åker måste jag äta mellanmål. Jag vill inte. Jag är fet äcklig ful vidrig värdelös. Men för att kliniken ska släppa taget om mig måste jag blir frisk i deras ögon. Så jag måste äta. Sedan, när de bryr sig ännu lite mindre ska jag bli smal. Tunn. Lätt.
Jag vill bli sedd.

Peace and love. 

Jag är en helt vanlig flicka.
En flicka som finns
och som är osynlig.
Min själ har målats svart
Jag är ihålig och tom.
Trasig.
Om du vill,
så får du läsa.

Peace and love.