Tårarna faller på kinderna.
Jag vill inte mer. Jag orkar inte längre. Att äta känns meningslöst. Att skratta känns meningslöst. Att leva känns meningslöst. Det skriker i mitt huvud. De skriker runt omkring mig. Jag får aldrig ro, ångesten kryper längs ryggraden. Drar och sliter i mig. Jag känner mig inte levande längre. Jag existerar bara. Jag har ingen kontroll, det snurrar. Det blåser. Det gör så fruktansvärt ont. Håll mig inte kvar här när det enda jag vill är att få försvinna.

Peace & Love. 

Hej kära. Lördagen är serverad. Jag vaknade, åt frukost. Sedan tog jag en promenad med lillan. I en timme var jag ute och gick fort, förbrände. Rösterna i mitt huvud skrek att nu var jag duktig. Det var luftande, att få vara ute och gå själv. 233 kalorier brände jag. När jag kom hem var det dags för förmiddagsmellanmål. När jag är i skolan brukar jag aldrig äta det, men nu tog jag lite vindruvor. Vindruvor är okej och gott. Alldeles för lite enligt matschemat men för mycket för mig.

Mamma bakar brownies. Jag. Vill. Inte. Ha. Jag ska snart ta en sväng med S, inte så långt men en bit. Sportlovet är här nu, skönt. Skolan, allt i mitt liv, känns så otroligt meningslöst. Att existera i den här världen känns meningslöst. Vill helst bara försvinna. Nu måste jag fortsätta att städa.

Peace & Love. 

Jag vill skrika. Gråta. Sparka. Riva.
Det gör så fruktansvärt ont. Paniken växer med ångesten. Jag vill inte ha maten, jag vill inte ens se den. Jag vill bara bli smal igen. Tunn. Lätt som en fjäder. Till middag blev det fjorton stycken räkor, en halv avokado, ett rostbröd och ett kexrån. Sedan kvällsmål som vi inte ska tala om. Jag orkar inte det här. Jag vill inte. 
Ta min själ, jag vill inte ha den.

Peace & love.

Jag har precis duschat. Skrubbat tills huden blir röd. För att få bort smutsen. Jag är trött, vi har haft föreläsning i skolan hela dagen idag. En man som överlevde förintelsen kom. Jag hatade mig själv ännu mer. Tårarna brände i ögonen medan han pratade. Han har barn och barnbarn. När andra världskriget började var han fyra år. Det går inte ens att förstå vad han har varit med om. Jag hatar mig själv. Jag är bara så jävla patetisk och dum som mår dåligt. Jag borde må bra. Vara sådär vanlig som jag ser ut att vara. Han är beundransvärd. Stark, på riktigt.

Fredag idag. Begravning om exakt två veckor. Men innan vi åker måste jag äta mellanmål. Jag vill inte. Jag är fet äcklig ful vidrig värdelös. Men för att kliniken ska släppa taget om mig måste jag blir frisk i deras ögon. Så jag måste äta. Sedan, när de bryr sig ännu lite mindre ska jag bli smal. Tunn. Lätt.
Jag vill bli sedd.

Peace and love. 

Jag är en helt vanlig flicka.
En flicka som finns
och som är osynlig.
Min själ har målats svart
Jag är ihålig och tom.
Trasig.
Om du vill,
så får du läsa.

Peace and love.